ett sista desperat försök.

Det här är mitt sista försök till regelbundet skrivande här i den sk. bloggosfären. Och det är bara för att jag vill göra allt som Carl Bildt gör, till varje pris. Om 10-15 år kanske jag börjar med twitter, strax innan jag skaffar platt-TV, samhällsengagemang, samt en varm och vinnande personlighet. Men nu är det alltså dags att ge sig in i det här, ni kanske undrar varför? Jag vet inte, svarar jag i så fall. Jag har ingenting att skriva om och det mest spännande som brukar hända mig är väl när skottdagen infaller, jag tycker det är roligt med en dag som bara infaller lite då och då. Förbannat rolig dag det där egentligen.

I övrigt gillar jag safarihattar, brittisk kolonialism, tysk estetik, insekter, rim, detaljer och robotar. Jag är med andra ord inte särskilt intressant, men hindrar det ingen annan så ska det väl inte hindra mig. Vanligtvis brukar det dock sluta med ett totalt haveri efter blott några veckor, då jag har gått vilse i det som en gång i tiden kunde liknas vid inspiration. Nu för tiden liknar det å andra sidan mest en blandning mellan hela havet stormar, plockepinn och orientering, där hela skogen flyttar på sig om du missar en kontroll - och sedan rasar ihop över dig när du minst anar det.

De senaste åren har vi också haft stora problem med försurning, och stora arealer likar nu mest träsk. Det gäller ju dock att se möjligheterna. Inget får lämnas åt slumpen utan att först ha ignorerats ordentligt som jag brukar säga. Eller varför inte citera en T-shirt jag kände en gång:

"Who says nothing is impossible? I've been doing nothing for years!"